Förra veckan tittade vi på ett hus. Det kändes rätt att ha bilden av oss i ett hus. Varit lite tveksam till det det sista men tänkte att jag fick se hur det kändes.
Tyvärr var det fel hus för oss men det gick inte att se oss utan varandra, framför mig. Det gick inte bara.
Jag känner mig trygg i vår relation... just nu... man ska intr säga för mycket för då kan man få ett bakslag. Men om alternativet skulle vara att vara utan varandra så väljer jag oss.
Jag vet inte varför känslorna åker berg och dal bana... men jag tror att det är jag som vill ha mer bekräftelse och inte kunnat inse att vi är olika på det planet. Jag måste ju nöja mig annars får jag ju välja bort oss om jag inte kan se min käre man för den han är.
När vi var borta i sälen så pratade vi om hur vi förändrats under de här 5 åren. Egentligen inte så mycket men ändå lite. Han saknar att jag skrattar åt honom så fort han säger någonting. ..vilket jag vet med mig att jag gjorde jämt förr. Men jag har ju också saker att tänka på nu ocj man vänjer sig ju vid en persons sätt att vara...är det inte så?
Jag berättade att jag saknadr all spontanitet. Vi kunde sätta oss i bilen och boka ett hotell rum någonstans och bara njuta av varandra. Eller åka till grannstaden och köpa korv i bröd och sitta på parkeringen och äta. Men allt varar ju inte för evigt, vad man nu vill definiera som en evighet.
Jag oroar mig lite inför den kommande sommaren.. han med ev nytt jobb och jag ska jobba hela sommaren...8 veckor. Våra somrar bryts. Det är annars under sommaren som det känns som allra bäst. När vi semestrar själva och bara har varandra att luta oss mot. Men några dagar ska vi nog klämma in med kvalitetstid för varandra.
Dags att gå ur badet och mata magen lite.
Tyvärr var det fel hus för oss men det gick inte att se oss utan varandra, framför mig. Det gick inte bara.
Jag känner mig trygg i vår relation... just nu... man ska intr säga för mycket för då kan man få ett bakslag. Men om alternativet skulle vara att vara utan varandra så väljer jag oss.
Jag vet inte varför känslorna åker berg och dal bana... men jag tror att det är jag som vill ha mer bekräftelse och inte kunnat inse att vi är olika på det planet. Jag måste ju nöja mig annars får jag ju välja bort oss om jag inte kan se min käre man för den han är.
När vi var borta i sälen så pratade vi om hur vi förändrats under de här 5 åren. Egentligen inte så mycket men ändå lite. Han saknar att jag skrattar åt honom så fort han säger någonting. ..vilket jag vet med mig att jag gjorde jämt förr. Men jag har ju också saker att tänka på nu ocj man vänjer sig ju vid en persons sätt att vara...är det inte så?
Jag berättade att jag saknadr all spontanitet. Vi kunde sätta oss i bilen och boka ett hotell rum någonstans och bara njuta av varandra. Eller åka till grannstaden och köpa korv i bröd och sitta på parkeringen och äta. Men allt varar ju inte för evigt, vad man nu vill definiera som en evighet.
Jag oroar mig lite inför den kommande sommaren.. han med ev nytt jobb och jag ska jobba hela sommaren...8 veckor. Våra somrar bryts. Det är annars under sommaren som det känns som allra bäst. När vi semestrar själva och bara har varandra att luta oss mot. Men några dagar ska vi nog klämma in med kvalitetstid för varandra.
Dags att gå ur badet och mata magen lite.
