attlangta.blogg.se

Har märkt att det inte syns om kag svarat på era kommentarer... att det står "1 kommentar" fast i själva verket är det minst 2 då jag svarat.
Har öven fått veta att ni inte blir meddelade om jag har svarat.. kanske bättre att kommentera inlägget ni har kommenterat så slipper ni bli "lurade" över att jag inte har svarat.

Låter det bra?

...att bara nöja sig och finna sig i att saker är som det är.. just för att man tror att man inte förtjänar bättre. Men den dagen man kommer på att man är värd så mycket mer så är det svårt att kräva det av sig själv och av någon annan.
Hur kan det bara vända på några minuter.
man sitter vid köksbordet med fredagsmys i skålen och spelar spel med den man älskar. Några minuter senare känner man att man bara vill lämna allt.. lägga ner allt på bordet... och bara gå rakt ut genom dörren och inte vända sig om...

...att inte ta hänsyn till sig själv och faktiskt vara ärlig mot sig själv...


... att minnas allt bra..men tillslut ser man bara det dåliga..

"Ibland känns det som att jag vill dö... just för att du är hela min värld, men den världen håller på att dö"

Pappa har varit här en stund på morgonen.
Sen när han gick så hoppade jag i badkaret och låg och spolade magen.
Jag har ätit tranexamsyran, alvedon, ibupfofen i 13 dagar nu och proveran i 10 dagar.
Det kan inte va bra... så idag tänkte jag prova och se skillnaden på hur det är nu om jag inte äter Lla tabletterna.
Smärtan är där men lite öite öite lindrigare. Får se hur blödningarna blir.
Det känns sol att kroppen är immun mot alla tabletterna oh att de ändå inte hjälper.


Idag ska jag fika med några vänner... får se hur det känns och hur de lommer gå med detta då. Va längesen jag va på stan och fikade!

I torsdags lättade jag mitt hjärta för min man och pratade ut om alla funderingar och känslor jag har kring förhållandet, barn, blödandet och alla tabletter.
Som vanligt visste jag att jag inte skulle få någon STÖRRE reaktion. men det var skönt att få det sagt.
han hade inte heller tyckt att det varit så roligt de senaste dagarna när jag varit som jag varit. men han fick en bättre förståelse för att det faktiskt kunde va hormonerna eller att vi behöver nåhon slags förändring.
vi var i väg i helgen och jag var på mycket bättre humör. han var dessutom gulligare och kärleksfullare också... han passade väl på att hålla mig i handen och pussa på mig när jag ändå va på bättre humör.. stackaren.

samtidigt känner jag att tentapressen la sig på fredag eftermiddag redan... så de var nog en bidragande faktor det med.


hoppas allt blir bra igen snart...

Är inne på min 13e dag av mensen... det har knappast blivit bättre.
Tabletterna gör att blodet koagulerar sig och kommer ut som stora klumpar samtidigt som jag störtblöder. Jag orkar verkligen inte med den här skiten längre! det är en sak att blöda kraftigt och länge som jag gjort de senaste två åren men inte SÅ HÄR kraftigt.

Skulle jag få välja på att blöda så här tills jag hamnar i klimakteriet eller på att utföra operationen så hade jag valt operationen. så hade adoption varit alternativet.

nu var jag drastisk, men om p-pillrena inte skulle funka så hade jag valt operationen . är så fruktansvärt trött på detta. ..

... om ni har kommenterat och att jag har kommenterat tillbaka på er kommentar?

...kan va det skönaste som finns.. ni vet som när man börjar gråta efter att man har gått och samlat på sig en massa saker som man egentligen bara vill skrika ut men som man inte gör.. tillslut så rinner bägaren över.

jag ligger sömnlös...
ikväll började jag storgråta över att mannen hellre kollade på dokumentären om Anja pärsson än att hjälpa mig att "förhöra" mig inför morgondagens tenta.. "jag som aldrig bett dig om det tidigare under dessa 1.5 studieåren!" tänkte jag. .. egentligen va de nog av att samtidigt som jag tyckte att han kunde hjälpa mig så tänkte jag att varför skulle han inte kolla på tv? vad tyckte jag och kände jag egentligen? ?? den förvirringen räckte för att börja storböla.


Bägaren rann över..


satte mig på sängkanten och ville bara få falla till sömns.. samtidigt va jag för irriterad. ..både på mig själv och min man...
samtidigt så ville jag skrika åt honom att hålla om mig och trösta mig.. men jag va för stolt... ville ta hans hand i min och få känna trygghet. la min hand över hans bröstkorg..hoppades på att han skulle vakna och ta min hand i sin...
men han vaknade inte...


Efter den här urladdningen har all kunskap inför tentan försvunnit...

mannen har aldrig tyckt att Alla hjärtans dag har varit speciell... och han har aldrig kommit hem med något under de åren vi varit tillsammans. .. jag har däremot alltid gjort dagen lite speciell. ..så han va nog förvånad över att kag inte hade något speciellt på gång eller något paket på bordet när han kom hem på lunch. Jag var till och med hos en vän som förhörde mig på tentan, när han kom hem från jobbet.. fast då hade jag redan köpt en chokladask till honom som han skulle få ikväll.
Men i år slog han på stort... han smsade och frågade var jag var och att det kändes så tomt hemma utan mig och att han ville ta med mig ut på middag. sen när jag kom hem stod det tulpaner, chokladhjärtan och Plopp på bordet!
Det va fint av honom...
men tyvärr tackade jag nej till middagen då jag behöver läsa lite till och hoppa i säng tidigt.
men tanken va fin!

Jag har kommit på varför ka jag känner mig så nedstämd på sistone.. självklart är det hormontabletterna i kombination av att jag faktiskt inte tränat på nästan en månad nu!
men nu är det bara 2 dagar kvar på hormontabletterna och att jag ska sluta blöda sp förbaskat mycket så jag kan komma iväg och träna igen. då ordnar nog allt upp sig :)

ha en fin alla ♥s dag allihopa :)

Har alltid gillat denna dagen men i år så är det fokus på tentan jag har imorgon.

Jag som alltid velat ha barn.. så länge jag kan minnas... Men nu känns det som att jag inte vill... eller att jag inte vet vad jag vill.
Vi har haft oskyddat i 3 år, men bestämde oss att FÖRSÖKA skaffa barn nu i år... Det blev så huxflux.. fast det var ju det jag ville.
Är jag rädd....?
Rädd för att jag kanske aldrig kommer att få barn?
Jag känner att jag drar mig undan mer och mer...
Är det min sambo jag inte vill ha barn med?


Vill jag inte ha barn längre nu när halva drömmen blev sann?
Jag är glad att jag inte kom med i testgruppen, för jag hade inte förtjänat att få paketet.. hade jag fått det så hade jag fått skicka tillbaka det.

Vad är det som händer med mig? Vad är det för fel på mig?

....snälla...

..har det känts som att man bara vill dra täcket över huvudet...
Det är skönt att dagen är över och att det är just precis det jag ska göra... DRA TÄCKET ÖVER HUVUDET och sova...

Efter alla piller av transexamsyra igår kväll så klarade jag mig, eller rättare sagt sängen klarade sig från att bli nerbloda. Så underbart skönt, dessutom har jag sovit bra i natt!

När jag vaknade så hade jag ingen värk, men en halvtimme efter att jag klivit upp så satte det igång. Så nu har jag intagit 4 av dagens pillerbruk.

jag har aldrig gnällt rakt ut över hur jag ser ut. jag har alltid skojat om mitt utseende eller granskat mig själv i ensamhet... precis som ikväll. efter att jag duschat så började jag dra i skinn och fett på min kropp. jag blir äcklad av mig själv.. förut hade jag svårt att ens säga ordet "mage". nu går det an..ikväll kom de där äckelkänslorna tillbaka och den där granskningen av mig själv... över mina bristningar och hängande fett.hur blev jag av med dom känslorna o tänkarna förut?Det ärinte konstigt om att sexlusten inte är densamma..

Hur och varför ska jag och sambon kunna försöka få barn när gynekologkvinnan själv säger att det är svårr?
Ska jag kissa på ÄLstickorna ändå och hoppas för att kanske bli besviken? Jaaa.. för annars kan jag ju aldrig få veta och jag får inte chansen att vinna heller.

Men samtidigt känns det hopplöst... hur ska jag få kontroll på mina hormoner... proveran har jag ju redan provat egentligen och den va ju inte så lyckad.. men om jag inte hade gett den en chans till så skulle jag ångra mig sen.


Känns som att sambon mer engagerad än vad jag är... han har lagrat in allt i hjärnan av det gynkvinnan sa. Han har försökt pussla ihop allting.. han har gått från året jag slutade med mina minipiller och försökt pussla ihop ett och ett.
Det känns fantastiskt att han är så engagerad och jag är lycklig över det... men själv känner jag mig mer och mer avstötande från detta. All respekt och applåder till människor som försökt bli med barn i flera år. Själv känns det som att jag redan vill ge upp och försöker komma på positiva saker med att inte ha barn och med att inte bli gravid.

Efter några piller så känns det bättre! Ska ta två smärtstillande innan jag somnar och hoppas på att de håller i sig över natten tills jag vaknar. Så kan jag ta nya direkt sen.

Tack fru doktorn!

så.. äntligen hemma från sjukhuset!
jag fick bekräftat att jag både har menorragi OCH metrorragi. . som jag misstänkt ett tag.
Berättade även att vi har försökt bli med barn ett tag nu -helt bestämt att vi försöker men att vi haft oskyddat sex och att sambon med flit kommit i mig i lite mer än ett halvår.
eftersom mensen är som den är så är det inte säkert att jag har någon ÄL då ägget inte hinner släppa utan att jag blöder. Hon förklarade och konstaterade alltså att det är väldigt svårt för mig att få barn.

Även om jag misstänkt och nästan förstått det sen innan var det ändå som en kniv i hjärtat när hon sa det. men sen berättade hon om avdelningen på sjukhuset för Ofrivillig barnlöshet.. så om ett tag (!) kan vi ta kontakt med dom om det inte händer någonting på naturlig väg.

Just för att öka chanserna för att det ska ske naturligt så valde jag att sätta igång med proveran igen. så på den 16e dagen efter 1a mensdagen ska jag äta det i 10 dagar i 3 månader. så hoppas att mensen blir mer regelbunden efter det.

mina kramper och smärta har antagligen uppstått då men mens hoppade över att stöta ut livmoderslemhinnan så den jobbade dubbelt så hårt nu. inte konstigt att jag har ont!
så nu är jag ordinerad 12 st cyklo-F/transexamsyra, 4 alvedon och 2 ibuprofen dagligen! plus en provera om dagen.
Jag kan med andra ord säga att jag ska gå på pillerdiet ;)

håller alla tummar och tår för att få komma med i clearblues testgrupp!

tillslut så gick det inte att hålla emot tårarna... mensvärken va så kraftig..
jag ringde till sambon och grät och grät av smärta..

han tog ledigt från jobbet och och så följde han med mig till akuten.
fått en tid hos gyn senare idag.. så väntar på att gå dit.
smätran är inte den samma längre.. nu är den mer nypande, förut va det mer som att någon stod och boxade mig i magen.

blödningarna är desamma.. får se vad doktorn säget...
tur att det bara är en kvart in till vårt sjukhus.

Fy vad mycket jag har blött idag... har fått byta både tampong och binda nästan varje halvtimme. ikväll var det ännu värre så jag fick ställa mig i duschen och duscha en timme.
har fått lägga 2 handdukar under lakanet för att va på den säkra sidan.
Jag vet att jag inte kommer sova ordentligt i natt. vakna och va orolig. springa på toan och kolla ifall jag blött igenom.
så fort jag hostar till eller reser mig från soffan så känner jag hur jag får springa på toa direkt.

så här mycket har jag inte blött sen i höstas

Om du, som läser just nu, har en blogg som har liknande ämne, så kommentera eller maila gärna mig så jag kan följa dig och dina tankar. Känner att jag behöver känna någon samhörighet med någon. Speciellt med någon som man inte känner, som inte är en vän som man träffar var och varannan dag. Det skulle betyda mycket.
Även ni som inte har samma problem eller inte har blogg är självklart också jättevälkomna att kommentera och maila :)

Att ha en "bloggvän" kan göra stor skillnad i hoppet om att kunna få en liten knodd .

ligger i badkaret.. funderar och funderar.

delvis över min övervikt, menorragin, tobaken, och allt annat som har med ökade risker för att inte bli gravid.
Jag har punkterna så tydligt framför mig men ändå är det svårt att börja ta tag i någon av dom.
jag lyckades nästan när jag låg hemma och va sjuk med att sluta röka. men istället blev det "tröst" mat.
imorgon kväll ska jag gå till badhuset för första gången på vääääääldigt länge. känner hur min mage putar/hänger.
I helgen va vi på kalas och jag tog på mig en tunika som satt lite hängigt på mig för bara 3 veckor sen men som nu satt tajtare igen.
Att det ska gå så fort att gå upp till samma kroppsyta igen.
Jag vet att det mesta jag har är muskelmassa.. men det är inte muskelmassa som finns på magen! jag skulle vilja göra en kontroll och se hur mycket fett i procent jag har på kroppen. samtidigt vågar kag inte för att få det slängt rakt i ansiktet på mig- men det är nog det son behövs.
när sambon inte är hemma på några dagar utan är på jobb så funkar det ypperligt med maten och vikten. men jag kan ju inte slänga ut honom för att gå ner i vikt :D

så istället för att ha gått ner ett kilo denna månaden så gick jag istället upp 2.

nåon som är i samma sits?

Bland det värsta jag vet är när man frågar en förälder någonting om barnet och man får som svar:
"det kommer du se/känna/märka/förstå/kunna när du också blir mamma"

Den personen vet väl inte om jag kan bli mamma eller inte!

Jag har ju haft små små blödningar nu under en längre tid, men igår kom den "riktiga" mensen! Det var så otroligt skönt! Det känns som att man blir "renad".
Så nu kan jag nog strunta i att kolla ÄL och börja räkna från igår.

På något sätt känns de som att detta inte är på riktigt, att vi försöker skaffa barn.
Tankarna flyger och far överallt. När jag inte har mens vill jag ju att vi har sex, för att ändå kunna oka chanserna då det är svårt att veta när ÄL är. Men oftast känns det så påtvingat samtidigt som jag blir grining när vi inte har det.

Sex ska ju va något njutfullt, lite själsligt också. Men ibland känns det bara som att "nu gör vi det för att få det gjort".

Känner någon igen sig?

Jag blödde bara 3 dagar...lite på pappret.. sen försvann den