attlangta.blogg.se

Jag vet inte varför alla frågor snurrar i huvudet på mig... jag försöker finna ett svar på om det är själva barngrejen eller om det är förhållandet. Men varför skulle vi besluta att vi ska skaffa barn om förhållandet inte är bra...? 

Jag försöker vara positiv... men just nu är det så jäkla svårt!
Jag känner mig knappt tacksam över någonting... Jag har en man som älskar mig... jag har tak över huvudet.. men jag har inget barn och jag kanske inte vill ha barn och jag kanske inte vill ha min man. 

Samtidigt är han det bästa jag har.. men passar vi ihop? Han är så klanting med vi vissa situationer och jag kan inte sluta störa mig... det jag stör mig mest på är att han själv inte fattar, även om jag berättar för honom. 

Men alla har väl sånna tankar om sin partner...?

 

Det skiljer ju ganska många år på oss och ärligt talat så har jag aldrig föreställt mig att ha barn tillsammans med en så mycket äldre man. Han skulle bli en jättebra pappa! Det skulle han verkligen, det är inte det.. det är massor av annat som jag själv känt då min pappa var "gammal" när jag kom till Sverige som bebis.

Samtidigt så tänker jag att om jag hade bott i en stooorstad, som stockholm, malmö eller göteborg så hade det  inte varit konstigt att han blivit pappa vid senare ålder. Det är i mellanstäderna som jag bor i och i småstäderna som man knappt räknas som ung mamma om man är 24 år.. Nu är klassas man som "ung mamma" om man är mellan 14-16 år ungefär.. känns det som. Så vi över 20 är nästan för gamla ;)

 

Idag har jag varit så otroligt arg, ledsen, känslosam och avvikande att jag själv inte orkar med mig. 

Är det mina hormoner och humöret som spökar... de där hormontabletterna är ju inte att leka med direkt.

Dessutom så går jag och äter hela tiden!